Gustav Andersson

Essä om människans teknikutveckling

Människan har på senare tid låtit sig fascineras allt mer av ny teknik. Redan i början av nittonhundratalet utrycktes människans fascination av tekniken i det futuristiska manifestet av Tommaso Marinetti. ”Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: Fartens skönhet.” Människan hade efter flera hundra år av rädsla för vetenskapen öppnat sina ögon och börjat låta sig själv förföras av det som teknologin hade att erbjuda. Litteraturen följde, något motsträvigt efter. Många författare upplevde utvecklingen som skrämmande och började istället tala om naturens skönhet. Tekniken och vetenskapen hade dock redan etablerat en plats i litteraturen genom Jules Verne som började skriva sina böcker, till exempel En världsomsegling under havet. Romanen, som var bland den första i sitt slag, ger en realistisk förklaring till teknologin, men innehåller ändå en hel del teknologi som betraktas som futuristisk. Nu vet vi att teknologin som beskrevs i boken inte var så otrolig som människan trodde då. Det som definierar en bra Science fictionroman är en positiv och drivande syn på teknikutveckling. Det kan till och med vara så att förhoppningen om att en viss typ av teknologi skall utvecklas snabbare driver oss mot den. Jag tror att teknikutvecklingen kan inspirera oss människor att genomföra riktiga stordåd.

Litteraturen är tyvärr inte det enda som påverkar vad vi människor utvecklar. Även våra ideologier och vår vilja att dominera allt driver vår teknikutveckling.  VI får hoppas att vårt sunda förnuft kommer att sätta stopp innan dystopier blir historieskildringar istället för böcker. Teknikutvecklingen i sci-fi romaner används även till att varna för en sådan utveckling. Allt från efter-katastrofen böcker som beskriver människans existens i en radioaktiv atomvinter till cyberpunk romaner som skildrar en framtid där megaföretag styr världen. I sådana böcker kan man läsa om människor som har implantat inopererade i kroppen och en kriminalitet som blomstrar. En novell som beskriver farorna med att låta teknologin gå för långt är staden av Ray Bradbury, där en automatiserad stad med ett ytterst kraftigt artificiell intelligens utformad av en enda anledning; Att vänta på återkomsten av stadens skapares fiender för att de äntligen skall få sin hämnd. Novellen, som skrevs i mitten av 1900talet talar även om risken med biologisk krigsföring. Jag upplever att risken för att massförstörelsevapen fortfarande existerar, därför är novellen minst lika aktuell idag som den var när den skrevs under 50talet.

Jag tror att teknologin kommer att fortsätta att utvecklas mot den värld som beskrivs i cyberpunkböckernas universum. Där är gränsen mellan människor och maskin är hårfin och du får spam från affärer som dyker upp framför dina ögon i dina argumenterade verklighetslinser. Denna värld beskrivs ofta i böcker, till exempel i William Gibbons bok neuromancer, men även i andra källor som till exempel rollspelet Shadowrun som givits ut att det amerikanska företaget FASA. Vi är till viss del redan framme i den här verkligheten. Personer har byggt in USB-minnen i proteser, det finns personer som har en mekanisk pump kallat pacemaker inopererat i sina kroppar för att driva sitt hjärta. Nu kommer det funktioner till mobiltelefoner där vi genom mobilens kamera kan se saker som egentligen inte finns där, så som adresser eller flygplan i spel. Det första steget mot det som kallas augumented reality. Sanningen nu är att vi inte skriver längre om framtiden, vi lever i den.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s